Absinth - en kärleksförklaring

Jag var aldrig särskilt begåvad i skolan. Men en sak mindes jag, och jag mindes den särskilt tydligt en vårvinterdag 1999 när jag just flyttat till Stockholm:

Det var absinth Van Gogh hade druckit den där dagen han skar av sig örat och det var absinth som Strindberg drack och som stundom, enligt egen utsago, orsakade hans geni.

Jag stod i min nya minimala lägenhet strax ovanför Flemminggatan och tittade ut genom det enda fönstret. Där mittemot låg en krog och den hette Absinth Bar & Bistro. Jag stod där och åt pasta med burkpesto som jag smulat fetaost (!) i och drack en Carlsberg Export direkt ur flaskan. Pastapesto varvat med knäckemackor med senapssill på var husföda i den lägenheten.

Jag stod ofta i det där fönstret och tittade. En gång såg jag en taxichaufför köra över ett slipsfyllo med flit, det fanns en a-lagare med rullator som drack t-röd på regelbunden basis och Christer Pettersson gick ofta förbi med sina vänner. Jag bodde i ett hus med en ful fasad, men jag hade en god utsikt.

När det var som värst, eller bäst beroende på hur man ser på det, så bodde vi fyra 20-åringar i den där lägenheten. Det är tur att man inte minns allt som hände. Det var trångt och det var en av anledningarna till att Absinths källare blev ett förlängt vardagsrum.

En dag i april när kvalserien i ishockeyn just avgjorts och Linköpings hockeyklubb gått upp i elitserien stod det på den svarta griffeltavlan utanför den där krogen: Grattis LHC!

En av de två dåvarande krögarna visade sig vara en frankofil föredetta Linköpingsbo. Men han gillade inte bara LHC, han hade bättre smak än så. I köket puttrade franska grytor, fräste steak minute, gratinerades sniglar och stektes grodlår. Rödvinssåser reducerades i dygn. Där serverades de bästa fiskar och skaldjur - efter kockens resa på Korsika fanns musslor på säkert tio olika sätt, i tomatsås, med vitlök, på Korsikanskt vis och på sätt som inte ens Korsikanerna visste att musslor kunde kokas.

Där åt jag franska klassiker på kvällarna och där drack jag pilsner efter jobbet och hittade min favorit Chaeteau neuf-de-papes, drack Champagne på uteserveringen på eftermiddagarna när våren kom och solen stod lågt över Flemmingatan. Jag lärde mig om franska garnityr, smör och café-de-paris och hur bearnaise skulle smaka. Det hände att vi beställde kannor med öl och åt Bookmakertoast vid 17 och slutade kvällen med skaldjursplatå på Gondolen vid 24. Och då hade vi jobbat oss genom minst tre tapasrestauranger innan vi kom fram. Jag bjöd min mamma, morbror, blivande fru, många vänner och en del ovänner på god mat på Absinth. Och en gång testade jag och en vän alla Absinthsorter de hade.

Det var under en tid i livet då jag uppskattade en god bandymatch. Jag gillade strapatsen att stå och frysa, jag gillade stämningen och jag gillade spelet fast jag såg aldrig bollen i snögloppet. Framför allt var det nog umgänget; en god kamrat och konjakspetsad glögg och i pausen sjöng vi sånger och lyssnade på tomten på Zinkens. Det gick så långt att jag till och med såg finalen på studenternas vid två tillfällen. Men mest av allt minns jag den där kvällen när vi började med en löksoppa på Absinth och efter bajens förlust återvände för att prova oss igenom sortimentet av grön sprit.

Eller egentligen minns jag den minst av allt.

Den första absinth jag drack på Absinth var nog en hemjagad jäkel. Säkert en vanlig Renat kryddad med malört. Men efter ett par år hade Absinth samlat på sig en gedigen skara flaskor på den övre hyllan och just den här natten stod där säkert ett dussin sorter. Från Frankrike, Tjeckoslovakien, Ungern, Tyskland, Sverige, Danmark.

Så vi satte oss i baren och provade hela sortimentet. Stora absinthglas, rågade med grön sprit. Vi bedömde färg och brände råsocker i absinthskedar och lät sockret smälta ner i glasen och sen blandade vi ner några droppar vatten. En del sorter opaliserade sig och blev snarlika Pastis och Ricard. Andra förblev klara, bittra och blixtrande starka. Vi kontrollerade styrkan på etiketterna; oj den här är 75%!, den här bara 42%!

Och vi blev minst sagt kanonfulla. Helt sjukt jävla kanonfulla faktiskt.

Vi skrev upp omdömmen på alla sorter på en servett och nyktert nog, ungefär mitt i själva provningen, så konstaterade vi att dokumentationen av detta åtagande borde stanna i baren. I något slags konsumentupplysande syfte. Vi såg på bartendern Alex med åtta ögon, gav henne vår vårdade servett och sluddrade;

– Schpara den.

Vi hade ju gjort något som ingen gjort förut.

Vi kategoriserade sorterna efter smak, färg, förmåga att opalisera och slutligen i någon slags poetiskt delirium, deras respektive magiska inverkan på våra extraordinära omdömen.

Hur kvällen slutade minns jag faktiskt inte. Min kamrats dåvarande fästmö ringde mig och alla sjukhus i Stockholm innan hon fick rätt på sin tilltänkte. Han var inte dålig, bara ute på en promenad för att nyktra till. Sen gick det åt skogen ändå, men det är någon annans historia.

Själv har jag ingen aning om var jag hamnade just den kvällen, men häromkvällen gick jag av en slump förbi Absinth Bar & Bistro efter en lång tids bortavaro.

Det såg skumt ut, stora röda klistermärken på fönstren och jag kikade in för att konstatera att en era gått mot sitt slut, att det var färdigt med Absinth. Jag började nynna på The Specials; The Dawning of a new era.

Just som jag börjat gå därifrån och börjat formulera mitt vemod öppnades dörren och en av de tidigare medarbetarna, Jägarn, sprang ut. Han tog ett bastant tag i min krage och slet in mig i värmen. Jag fick veta att det var 12 dagar kvar innan minnet av Abinsth var ett minne blott. Jag fick vin i vida glas och träffade gamla vänner och berättade säkert mer än en gång om den där gången när jag målade om väggen bakom baren.

Och det är jag evigt tacksam, jag fick en sista kväll vid Mårdens gamla klyvda båtbyggarbar med gamla vänner och trevligt sällskap.

Vad som händer när de där dagarna tagit slut vet jag inte, men jag vet att Absinth stannar i mitt hjärta för alltid.

Ingen bar, bistro eller restaurang kommer någonsin ta dess plats. Inga människor, minnen eller matupplevelser kommer någonsin smaka lika sött.

Och eftersom jag i veckan, tio år efter mitt första intåg, fortfarande titulerades Absinths äldsta stammis så tror jag att till och med baren kommer minnas mig också.

I alla fall till nästa gång.