Skrytstatusrad

Landet i helgen. Stängde för säsongen, vilket känns lite vemodigt. Drog upp träbåten. Lite sent, jag vet. Fick åtminstone fart på den där gamla högen med syrénhäck och gammal trädgårdsmöbel som skräpat i snart två år (bilden).

Vi åt kantarellrisotto och hemstoppade korvar, älgfrikadeller i tomatsås, du vet den där gamla klassikern som vi numer alltid lagar på landet. Kan tilläga att på just älgkalv är den magisk. Men som sagt, inga konstigheter på spisen.

Spisen ja. I helgen lagade jag faktiskt all mat på vedspisen. Poppade popcorn till barnen och lillebror, stekte kantareller, puttrade risotto, stekte korvar, kokade pasta, tomatsås. Den är magisk den där vedspisen från huskvarna. Min egen teppanyakihäll.

Hemma i stan lagar jag inte så mycket mat. Och det beror på att köket är under rekonstruktion. En vägg är borttagen och vid matbordet står nu en vacker gammal kökssoffa från Dalarna, fyndad på blocket för en spottstyver. Medan vi hämtade den ringde det hos säljaren tre gånger. Vi stuvade in den i bagaget och surrade fast luckan på ett högst tvivelaktigt sätt och for fort därifrån. Jag drar mig från ämnet när jag skriver...

Det handlar ju inte om soffan:

Jag hade tänkt blogga det där om köket förut, men hur jag än formulerade det så lät det bara fel. För grejen är att mitt kök numer är enormt. Helt sjukt jävla gigantiskt. Och det är svårt att skriva det utan att känna sig som en Teppanyakihora. Köket är liksom större än hela min första lägenhet på Arbetargatan på Kungsholmen i Stockholm. Det känns nästan fult att skriva. Men så är det.

Det är säkert 20gånger större än mitt första kök – en bänkspis i den blåmålade hallen i ettan där vi ibland bodde tre. När inte klädkammaren var upptagen, då var vi fyra.

I vår gamla lägenhet här i Vasastan, den som bloggens början startar ifrån, trängdes vi ofta och mycket. Gasspisen, en Arthur Martin från 70-talet med lägstatemperatur på 140°, jobbade ledigt upp temperaturen i köket till 30°. Det var trångt och effektivt. Och alla ville sitta i den gamla smatten, som förmodligen inte var en jungfrukammare, det var den för liten för. Mer troligt tvingade vi in våra stackars gäster i det gamla skafferiet.

Här är det som där, fast uppförstorat 20 gånger. Smatten blev verkligen en jungfrukammare, den lilla avlastningsbänken blir en köksö (eller slaktbänk om jag får som jag vill).

Efter alla våra dramatiska äventyr i Stockholms bostadsbytar djungel (eller helvetets förgård som jag kallar den) borde jag vara lyckligt nöjd – köket är gigantiskt och vi har ändå gott om utrymme för resten av familjen. Men hur fan formulerar man det utan att det blir till en skrytstatusrad? Samtidigt som jag ändå känner att jag måste berätta det. Jag ändrade tex min beskrivning här till höger ---> från "lagar mat i mitt lilla kök" till "mitt kök" men det är egentligen "mitt skitstora kök". Jag kanske ändrar sen när jag förlikat mig med ytan.

För övrigt hoppas jag att "korvstoppning-är-den-nya-surdegstrenden" står sig och att alla med samma entusiasm stoppar korv som sätter surdegar. Jag tänkte först skriva något surt om det, om trender och så vidare, men allt genuint intresse för att laga mat är ju i grund och botten bra. Tror jag. Och om jag blir en parodi på mig själv får ni leva med det. Hej.