Vänner

Man ska hålla sina vänner nära och sina fiender närmare heter det. Men med riktiga vänner kan man skita i fienderna. Det har jag lärt mig tack vare min fina vän Embla. När vi möttes första gången sa det inte bara klick, det small. 16 år gammal och nybliven ung-reporter på Corren lärde jag känna en av de finaste människor som någonsin trampat i den östgötska lervällingen. Mitt första krogbesök, en sjaskig sylta i Linköping, en Lapinkulta, kanske två, sen hade jag plötsligt en vän för livet. Oj vad liten jag var då.

Men många sena nätter, risiga backdrops till northern soul, vinkvällar, bionätter, utekvällar, matorgier, knasiga pojk- och flickvänner och allt däremellan, skål och vägg, en skål och sen rakt in i väggen. Herresjujedaremej vilka äventyr vi varit med om, det får inte plats i en text.

Med riktiga vänner är det ju så fint konstruerat att man kan försvinna iväg en stund och sen på två sekunder hitta tillbaka. Man glömmer kanske bort hur fina de är men sen när man ses igen så faller allt på plats. Jag har den lyckan att ha ett par såna vänner. Embla är en av dem. Särskilt roligt är det att slumpen artade sig så att vi sågs innan sommaren när jag just återknöt gamla vänskapsband med en annan galning.

Jag raderar lite text här nu för att inte bli sentimental.

Hur som helst.

Vi sågs på försommaren på en bio, The Trip visades på biograf i stan. Jag och galenpannan Tabell-Eric åt popcorn och drack ljummet vitt när Embla störtade in med en kär bulgar i släptåg. Det visade sig, efter snabba presentationer att min finaste vän träffat en av mina finaste nästanvänner (en sån som man träffar under en kort period och känner massa kärlek till, men som man tappar på vägen, men ändå känner att man verkligen känner).

Så stod vi där i foajén och ville ta en öl. Vi hamnade på Rolfs Kök. Jag och Tabell-Eric hade bestämt oss för att dela på samtliga förrätter, men det fanns bara plats för två.

Jag vinkade adjö, vi åt goda ankhjärtan och gristungor och sen skulle det kunna ha gått tio år till.

Men så i veckan bjöd Embla på trevlig lunch. Vi utbytte visdom om livet och northern soulplattor. Och samma kväll ett sms:

Jag ska laga din mat! Och blogga om det.

Med såna vänner har man inga fiender.